netrix

Ibland så får man bevittna och uppleva sånt som man absolut inte vill se eller känna.

 

Efter att ha mått ganska dåligt en längre tid så samlade jag kraft o tog beslutet att gå till en psykolog och prata. Sagt och gjort, efter en utredning så kom det, Diagnos PTSD...denna kombination av bokstäver som gör livet till ett rent helvete var min lön för arbete åt staten, tack.

 

Min psykolog gav mig rådet att skriva om det i text, för att det är svårt att prata om det öga mot öga. Det är en bra start för att komma dit man ska.

Min nivå av ptsd är inte bland dem högre, men den är så hög att den ger mardrömmar dem flesta nätter, nattskräck, lättskrämd, ilska och aggressioner, känslomässig frånvaro, osocial, svårt att fokusera vid samtal, irritation på att folk inte fattar, överdriven avsökning och kontroll vid bilkörning, känslig för " smäll-ljud", vill ha uppsikt där jag bor, orolig när det är mycket folk runt om kring.

 

Allt det här är varje dag, och man blir så trött när dagen är slut...att gå på helspänn 24/7.

 

När man blir skrämd så blir man förbannad på den som skrämde, ofta i en väldigt överdriven reaktion.

En kollega till mig körde ifatt mig när jag gick från parkeringen till jobbet, han tutade precis bakom, min reaktion var hjärtklappning och ilska...så mitt svar var att ge fingret, fråga vad hans jävla problem är osv.

Givetvis så förstod inte kollegan riktigt vad han gjort för fel, han tutade bara. När man dessutom inte talar om varför man reagerade som man gjorde blir det ännu mera konstigt att förstå för en som inte har ptsd.

 

Min ilska är väldigt förstorad..det är inte längre ilska, det är mer av en strid som skapas inom mig när stress, rädsla, konflikt osv skapas.

Efter ilskan så kommer en slags " payback " känsla, att jämna skiten med marken.

 

Det som är mest jobbigt med detta är att folk fattar inte.....dem tror på fullt allvar att man sitter och är osocial, ofokuserad, dissar en utekväll med flit.

Man önskar att man satt i en rullstol, då skulle det bli så jävla tydligt att " killen kan inte klättra i berg, han sitter i rullstol "....men så är det inte. Det är ett syndrom som inte riktigt syns, och det är ingen sjukdom, det är ett trauma som man inte kan stänga av eller slå på.

 

Det är åxå en sak man verkligen stör sig på...att intelligensen hos folket sträcker sig till att " kan du inte stänga av ditt ptsd " ???, nej det kan jag inte. Jag kan lära mig att leva med det, hos en psykolog få verktyg att jobba med, lära mig att hantera situationer som dyker upp.

Men jag kan fortfarande inte stänga av, det kommer att komma situationer där jag blir rädd, arg, deppig osv.

 

Det värsta är att man ibland skadat personer man tycker om genom att inte kunna styra över saker o ting. Min grabb sa för ett år sedan med gråten i ögonen, " - pappa, måste du bli så arg ". Den jävla känslan av ångest och skuld sitter kvar länge, att man skadat den man älskar utan att kunna kontrollera det.

Och med skadat menar jag inte att använda våld osv.

 

Att inte få sova som andra är jobbigt och skapar aggressioner pga trötthet. När jag är själv hemma o ska sova så måste det alltid till 14 filmer, tidningar, böcker innan man kan somna. Sen tar det nån timme så är man vaken igen.

 

Ett vanligt dygn kan se ut så här...

Jag vaknar flera gånger under natten, ledsen, arg, rädd...ibland kommer jag ihåg varför, men oftast inte, utan jag har bara känslan av stress o rädsla.

När klockan ringer så vaknar man och är uppe innan klockan hunnit o ringa nån längre tid, man är skit trött, irriterad för att man inte fått sova.

Sen ska man fixa frulle, kläder, osv...och pga lite sömn är man flummig, man tappar saker, man glömmer, och man blir mera arg för det, man spårar ur för minsta lilla.

På vägen till jobbet så kör man väldigt fokuserat på allt som är runt vägen, minsta sten, bil, person, allt vet man hur det ska se ut och inte, och ser det inte ut som det brukar så håller man ett avstånd till det.

Sen till jobbet, antingen en massa möten som man måste vara 100% på, eller andra krävande uppgifter, men fokusering på vad folk säger, eller trötthet tar ut sin rätt osv.

Man stänger av sin närvaro mer o mer, man varken orkar eller förstår vad folk pratar om, man blir osocial.

 

Sen ska man käka, och det hade man glömt att fixa dagen innan eller på morgonen.

Mera kaffe o nån frukt till mat.

 

Efter jobbet ska man vara pappa till 2 underbara barn som bara vill ha sin pappa och inget annat, men pappa är trött och orkar inte med frågor, vanligt syskon tjafs, engagemang, utan lackar ur för skitsaker.

Dålig stämning som följd.

Kvällen fortsätter av att vara känslokall, man visar inte känslor för någon i nån form.

När man sen själv ska sova så har man världens ångest över vad man gjort, hur man varit osv.

Sen fortsätter det nästa dag.

 

Detta är min vardag i stort sätt.

 

Den extrema kontroll över att verkligen ha kontroll när man ska är verkligen tömmande. När man i jobbet bor på hotell så är alltid väskorna packade ifall man skulle behöva dra fort.

Därför bor man hellre i nån stuga, i tält på fjället...

 

Jag och en kollega var ute på ett jobb förra veckan, jag körde som alltid...bredvid vägen står en bil med 2 personer i, den ena hade nån radio i nån form som han pratade i...min reaktion var blixtsnabb, ändra hastighet, kolla av allt runt om, avstånd från bilen, vara beredd på mötande fordon direkt efter den stående bilen.

Hjärtat slår fortare, fokus på max. Min kollega frågade vad jag höll på med, och jag kände att jag då var tvungen att berätta.

 

Min psykolog har lärt mig att jag ska svara hur det är och inte hur man vill att det ska vara. Att våga säga som det är när någon undrar hur det är med en.

Man vill inte sitta o babbla om hur man känner och varför inför andra, sitta o dra ner stämningen, förklara varför osv...men det blir då att man oftast sitter tyst istället, och då får man höra att man inte är med, kom igen nu, vi andra är vakna runt bordet här osv.

 

Jag har lärt känna en person på mitt jobb som åxå har ptsd, hon har verkligen hjälp mig med att inte ha känslan av att vara ensam om det här. Hennes " varför " får hon berätta.

Men att ha nån runt om som verkligen förstår, och verkligen gör det åxå, är så mycket värt.

 

Det är väl det som man blir ledsen av, att man är som man är och man kan inte rå för det, men det fattar inte folk alls.

Det i sin tur skapar bara ett ännu mer " slutande ", och man blir ensam.

 

Jag vill åxå ha kul, vara social, klara av att lyssna på vad folk säger, killen som skrattar även bakom masken, inte behöva sova med bössan när man sover själv, slippa o vakna varje natt med nattskräck, kunna sitta nånstans utan att hålla 100% koll på allt annat osv osv.

 

Det tar ca 12-20 träffar för en i min nivå att " få bukt " på saker o ting, sen kan man börja att lära sig leva med det.

Sen finns det dem som läker sig själva snabbt, och sen tyvärr dem som aldrig läker efter ett trauma utan blir " borta " resten av livet.

Efter nu 8 träffar så känns det bättre på ett sätt, man har börjat att förstå varför, och det är värt mycket. Sen kommer det fortsätta att komma dagar då man inte är på topp och det blir fel, men man kommer att lära sig att leva med det, att förstå varför osv, och det är ett steg i rätt riktning.

 

Mina 4 bokstäver fick jag av staten, och staten betalar åxå givetvis det som det kostar hos psykologen, men dem betalar aldrig tillbaka det man förlorat, och för det blir man bitter.

 

Nu ska jag kolla på film och sen sova, för här ute kan jag det konstigt nog.