netrix

149347....hur många timmar har man inte suttit där i telefonen, pratat om allt...precis allt...löst problem av vardagens storlek till dom stora frågetecken som vi lever i här o nu.

Min farmor och farfar fanns där från början, ute i åsängen när morsan o farsan behövde lite avlastning i vardagen...där ute på gräsmattan ligger jag o farfar, vi går igenom dom flesta blad, blommor som finns på en gräsmatta på landet.
Jag är inte gammal här men ändå klistrad över den information som ges här.....mitt i gräsmattan.

Kindagatan 44, detta radhus i olivlunden som man varit i så många gånger.
Det var alltid en speciell lukt när man kom in där, ombonat, historia, händelser, trygghet.
När man kom in i hallen kom alltid farmor o farfar o hälsade o kramades, kläderna hängdes, till vänster tvättstugan...rakt fram hallen med trapp till höger o framöver ett vardagsrum med värme.
Vissa har tapet, vissa har böcker...min farfar älskade böcker, kanske på det sätt som jag älskar film o musik.
Det var böcker från golv till tak, från fakta till roman.

Dessa annandagsjul-middagar med tillhörande diabildsvisning kommer aldrig att glömmas bort...
-här har vi midsommar 84....tror det är bengt som står där va....
Sen skulle batterierna laddas, lite gin o tonic :-)

När man var där så hade min farfar o jag en lek, vi gissade vart böcker stod...dvs, jag tittade ut en bok-titel som jag sa till farfar o han skulle då gissa vart den stod (av nån anledning svarade han alltid rätt :-)
jag fick leta länge ibland...och det var bra träning att lära sig läsa....genom en liten tävling så fick man läsa igenom titel efter titel ända tills att farmor utifrån köket "pappa, nu är det kaffe".

Min farfar var en väldigt speciell person, enligt vissa var han mer av en diktator än diplomat, enligt andra en stor man värdig respekt....för mig var han en farfar som man kunde prata med i timmar om allt o inget.

För mig var farfar en stabil punkt i världen, en punkt som visste väldigt mycket och som gärna förklarade var hur o när.
Ute i loftahammars skärgård hade farmor o farfar sin fristad på hultö, ett ställe han gått som tonåring o brukat jord, och som han sen senare bygger en egen fastighet på.

Här vid "torpet" finns en bank av minnen, en bank av glädje som de båda givit mig.

Jag kommer ihåg när vi var ute och tog garnen ur sjön o rensade fisken vid bryggan, på ett litet bord av plyfa med 2 stöttor nerkörda bland stenarna....där satt han och visade hur man rensar en gädda, varför flundran ser ut som den gör, där, mitt ibland stenar, vass och ljudet från sjön.

Fiske o jakt (jakt på senare år ), men fisket kom från farfar, ett intresse som han var med att skapa, grunden till att kunna leva på vad som finns i naturen, självförsörgning ( värdens finaste ord enligt mig o min syster ).

Jag sommarjobbade en sommar och fick pengar till fiskeprylar.
Där åkte jag och farfar in till valdermarsvik och köpte rulle, spö, beten...sen var vi ute ett antal gånger och fiskade.

Åren gick och en dag ringde min far och sa att det var färdigt.
Uppe på sjukhuset låg han på en säng, orörlig o blek...fiskekompisen var borta för alltid.


Efter det så blev det en länk mellan mig o farmor.
Jag hade haft en jättebra relation med min farmor innan, men efter detta så blev farmor ensam på kindagatan, förutom att hennes son göran var där i helgärna.
Då besökte jag farmor och ringde väldigt ofta till henne, dels för jag ville vara ett stöd för en vän som förlorat någon nära, samt att vi hade något speciellt, jag o min farmor.


När man var runt 20 år var det väl inte det man gick ut med att man "ringer farmor 2 gånger i veckan", men jag sa det till många utan att det verkade konstigt.

När man sen fick körkort kunde man ju hälsa på farmor oftare, undertiden man jobbade mm.
Jag kommer ihåg en gång då jag hade en röd golf av lite sportig modell och vi åkte in till stan, en kille i sportbil med farmor kliver ur mitt på akilles-parkeringen i linköping....ja, folk tittade en aning :-)

Min farmor var en person som var vetgirig, nyfiken och absolut inte speciellt rädd av sig.
En gång när jag dök upp där efter ett jobb i linköping ( jobbade på securitas och spikade larm i linköping rätt ofta ) så satt farmor och tittade på tv, på mtv-sports....haha, där satt hon och tittade när ett gäng killar åkte skateboard ( eller rullbräda som hon sa )....det var nån serie på mtv som handlade om skateboarding världen över....och detta var hon såld på.

Farmor var med i allt, så fort man hade gjort något, något hade hänt mm så var hon alltid med och språkade om detta i telefonen.
När min dotter molly föddes så var det farmor man ringde först, det bara var så.
Att alltid kunna ta telefonen och ringa farmor och snacka skit i en timme eller 2 var helt underbart, efter jobbet, en vanlig dag när man inte hade något vettigt att göra kunde man "gå igenom lite" som farmor sa.
Hon var skärpt kan jag lova, samtal efter samtal av djupa innehåll...vi pratade o pratade......
-" jadu johan, vi skulle skriva en bok om det här" ...det var alltid hennes ord när vi pratat igenom något i stil med politik eller allmänt samhällsvett...

Hon fick träffa min dotter molly några gånger innan hon gick bort...man kunde tro att hon ibland tänkte att cirkeln var sluten när hon satt där med molly i famnen...att hon nu hade sett vad hon behövde se.

Sista gången jag såg min farmor var på sjukhuset, med en massa slangar o annat.
Det var lustigt att se henne så där, hon som alltid gjort våfflor, matat paddor med kex, suttit och sovit i en stol vid vattnet och gjort världens godaste kaffe....där var hon på avfärd mot nya mål.
Vi hade ett sista samtal om livet och dom vänner man får där.

En vecka senare var det över, min bästa vän var borta.


Att inte kunna ringa 149347 längre känns ganska visset ibland.....att inte kunna "gå igenom lite" är något man saknar när dagarna känns låga.




saknar er...