netrix

...Skärgården är full av öbor, särskilt på sommaren. Flera av dem börjar att skruva på sig redan i slutet av juli och ger upp så fort semestern slutar. Sen finns det wannabee-öbor som håller betydligt längre. Vissa härdar ut så långt som till allhelgonahelgen. Då är gräset klippt, taken sopade, allt urdrucket, båten vänd, snurran konsreverad och inlåst i vedboden. Då spelar wannabee-öborna trumpet och dricker glögg på båten tillbaka till stan. Vid den här tiden på året – i november – skiljs agnarna från vetet.

Skillnaden stavas BÅTEN HEM.

Kvar på ön har vi dom riktiga öborna, även om dem inte bor där permanent. Det kan vara veckopendlarna, dem som besöker nästan varje helg, dem som stannar kvar mitt i veckan bara för att det var bättre än hotell när man ändå hade jobbet vid knuten.

Dom som vaknar med is på vattenhinken, spottar snus på golvet, slår blålåga i långkallingarna och tvättar sig till jul.

Medan wannabee-öborna sitter hemma på Östermalm eller nån annan stad med förnamn på flärd, kollar på >> Desperate housewives << och fantiserar om vilka ruskiga strapatser som drabbar dom riktiga öborna under vinterhalvåret, tävlar om vem som kan säga ” jag förstår inte vad de har å göra där ute nu” flest gånger.

Snöglopp och kuling i november. Hur dom stretar i köld och blåst. Mörkret och ensamheten som ilar i kroppen. Frusna tampar som skär in i händerna. Hål på gummistövlarna. Långsamt bredband, modemuppkoppling...evigheter att komma ut på facebook.

Ändå klarar sig dom riktiga öborna alltid till nästa sommar, det är den hårda skärgårdsvintern som stärker dem, det är detta liv som fostrar. Mina två barn har gått över isen, genom snötäcket i skogen, över drivorna på åkrarna i flera timmar bara för att komma fram till huset på ön, inse att temperaturen inne var minus åtta, och att det tar ytterligare 4 timmar under en filt undertiden som värmekällorna värmer upp huset. Att inte tjuta, gnälla, klaga, utan istället tindra med frusna ögon ut på den saga som utspelar sig i snöyra i ett bistert landskap, det skiljer agnarna från vetet.

Det blir frost på däcket. Och när det är riktigt kallt så lägger sig isen. Då kör dom riktiga öborna skoter eller häst o släde på isen till julmarknad eller något igenfruset pimpelhål.

Är det ingen is tar man båten och det går ju åxå bra. Det blir gott om plats nu när wannabee-öborna är borta, lugnet finner sig på riktigt, veklingarna är borta när kvicksilvret gick under noll.

Känslan av vinter i ett hårt landskap stärker. Känslan av domnade fingrar som tinar upp framför kaminen efter en jaktdag i vinterstorm vid yttersta skäret påminner om välbehag.

Att åka ut när isen släpper och möta gudingarnas hemkomst i början av februari, det värmer opp.

Att vara skärgårdsbo i hjärtat, det känner man om man är. När frusna fingrar blandar sig med frusna tampar o rep. När känslan av ensamhet i ett kallt o vitt landskap, fostrat av en hård vind som biter det hårdaste grepp i kinderna, när en jaktdag vid gränslandet mellan skog o hav bara har inneburit en lång vandring för att få se ingenting, när snön nästan begraver ditt hem. När man längtar till detta då vet man.

Det är dagen innan. Förberedelserna är många, vissa av dom har gjorts innan...kollat tornen...”obsen ”...vilka har hund för sök...har jag ammo, o vart går dom...bytena. Vi pratar jakt.

Innan solen har gått upp, dragit av täcket på den värld vi lever i, så går jag upp.

Man börjar att smyga inne i huset, det kan ju höras ut ( egentligen kanske inte, men det känns bra att göra det :-)

Sedan gör man i ordning sin jaktsäck, kaffe i termos och mackor med ost.

Klädstilen är ju som bekant grön, inget mode från paris här :-)

Man går sedan ut, med ryggan o bössa i hand, smygandes bort mot det torn jag ska sitta i denna morgon.

Mörkret har fortfarande inte släppt sitt grepp, men solen vinner mark för varje minut nu, skuggor som var bockar o älgar blev nu grenar vid åkerkanten, grävlingar o rävar blev tuvor när ljuset kommer.

Att få sitta i tysthet o se solen bryta mörkret för att vinna dagen är underbart.

Efter ett tag ser man sitt byte, en bock på 300 meter som kommit ut från skogen för att beta den klöver som växer på gärdet.

Vinden är från rätt håll, den blåser från bocken mot mig, perfekt.

Chansen att bocken ska gå över fältet och hit är lika stor som att jag tar den på ett skott på 300 meter utan att skadeskjuta den, så det får bli att smygjaga.

Det är nu det börjar, att se om den ur-jägare vi varit fortfarande finns kvar inom oss, att se om man förtjänar sitt byte.

Gräset är fortfarande blött av daggen, och vinden kall o rå.

Jag smyger bakom en åkerholme för att sedan åla fram till en ny över våt dagg, kläderna är nu nästan genomblöta, fingrarna fryser lite, hela jag börjar frysa lite efter nästan en timmes smygande, men jag känner det inte, jakten har min fulla fokus nu, den 80,000 år gamla jägare styr mig nu, bytet är siktat.

Bössan är kall i händerna, optiken lite dimmig, jag torkar av, tar ett nytt tag o tittar i siktet, där står den, mitt byte.

Innan bocken ens fattat vad som hänt har den fallit, ner i gräset vid kanten av diket, ett skott, välriktat i lungan o hjärtat från 100 meter.

Pulsen är på max nu, jag fick den...ligger den ?

Efter att ha kollat i optiken igen och sett att den faktiskt ligger kvar där den föll reser jag mig upp och går bort mot min bock, en kapital, fina horn o en välgödd kropp.

Ett leende på läpparna talar om en stolthet, bytet ligger och det gick bra.

Jag börjar med att ta ur djuret, lägger det på mage för att inte kyla köttet för fort.

Jag lämnar diket och åkern för att sätta mig lite längre upp på en bergknalle, kaffe o macka kommer fram, och där sitter jag nu, på första parkett till det finaste vi har.

Det tar inte lång tid förrän det kommer fram andra djur, ekorrar, nya rådjur ute på fältet, 2 tjurar, en ko med 2 kalvar och givetvis en skock kråkor o korpar som vill ha sin del av bytet, räntan.

Sedan börjar släpandet hem, genom skog, hyggen, åker o fan vet vad.

Väl där hemma på gården börjar sedan jobbet med att flå, hänga för att senare grovstycka o finstycka.

Jägaren i mig har talat, den har visat mig en värld utan uppfödning av djur utan frihet och visad respekt, visat mig en natur och dess vilkor utan att människan gör om den till ett välproducerande fabriksgolv där etiska regler aldrig funnits.

Jag stannar upp ett tag, känner en stolthet inom mig, att jag skaffat mat på det humanaste och mest etiska sätt som faktiskt finns.

Och vilken mat sedan, 100 % fritt från tillväxt-hormoner, antibiotika, genmodifierade tillväxt-grödor, fritt från stressade djur i timslånga trånga transporter på väg till ett ställe där faktiskt vad som helst kan hända.

Ett arv jag fått via mina gener, ett arv jag tänker förvalta väl, långt bort från fariksgolvet utan etik o moral.