netrix

...Skärgården är full av öbor, särskilt på sommaren. Flera av dem börjar att skruva på sig redan i slutet av juli och ger upp så fort semestern slutar. Sen finns det wannabee-öbor som håller betydligt längre. Vissa härdar ut så långt som till allhelgonahelgen. Då är gräset klippt, taken sopade, allt urdrucket, båten vänd, snurran konsreverad och inlåst i vedboden. Då spelar wannabee-öborna trumpet och dricker glögg på båten tillbaka till stan. Vid den här tiden på året – i november – skiljs agnarna från vetet.

Skillnaden stavas BÅTEN HEM.

Kvar på ön har vi dom riktiga öborna, även om dem inte bor där permanent. Det kan vara veckopendlarna, dem som besöker nästan varje helg, dem som stannar kvar mitt i veckan bara för att det var bättre än hotell när man ändå hade jobbet vid knuten.

Dom som vaknar med is på vattenhinken, spottar snus på golvet, slår blålåga i långkallingarna och tvättar sig till jul.

Medan wannabee-öborna sitter hemma på Östermalm eller nån annan stad med förnamn på flärd, kollar på >> Desperate housewives << och fantiserar om vilka ruskiga strapatser som drabbar dom riktiga öborna under vinterhalvåret, tävlar om vem som kan säga ” jag förstår inte vad de har å göra där ute nu” flest gånger.

Snöglopp och kuling i november. Hur dom stretar i köld och blåst. Mörkret och ensamheten som ilar i kroppen. Frusna tampar som skär in i händerna. Hål på gummistövlarna. Långsamt bredband, modemuppkoppling...evigheter att komma ut på facebook.

Ändå klarar sig dom riktiga öborna alltid till nästa sommar, det är den hårda skärgårdsvintern som stärker dem, det är detta liv som fostrar. Mina två barn har gått över isen, genom snötäcket i skogen, över drivorna på åkrarna i flera timmar bara för att komma fram till huset på ön, inse att temperaturen inne var minus åtta, och att det tar ytterligare 4 timmar under en filt undertiden som värmekällorna värmer upp huset. Att inte tjuta, gnälla, klaga, utan istället tindra med frusna ögon ut på den saga som utspelar sig i snöyra i ett bistert landskap, det skiljer agnarna från vetet.

Det blir frost på däcket. Och när det är riktigt kallt så lägger sig isen. Då kör dom riktiga öborna skoter eller häst o släde på isen till julmarknad eller något igenfruset pimpelhål.

Är det ingen is tar man båten och det går ju åxå bra. Det blir gott om plats nu när wannabee-öborna är borta, lugnet finner sig på riktigt, veklingarna är borta när kvicksilvret gick under noll.

Känslan av vinter i ett hårt landskap stärker. Känslan av domnade fingrar som tinar upp framför kaminen efter en jaktdag i vinterstorm vid yttersta skäret påminner om välbehag.

Att åka ut när isen släpper och möta gudingarnas hemkomst i början av februari, det värmer opp.

Att vara skärgårdsbo i hjärtat, det känner man om man är. När frusna fingrar blandar sig med frusna tampar o rep. När känslan av ensamhet i ett kallt o vitt landskap, fostrat av en hård vind som biter det hårdaste grepp i kinderna, när en jaktdag vid gränslandet mellan skog o hav bara har inneburit en lång vandring för att få se ingenting, när snön nästan begraver ditt hem. När man längtar till detta då vet man.