netrix

Min morfar hade jag aldrig chansen att träffa då han dog innan jag föddes.

Under mitt 36-åriga liv har jag fått höra av min släkt ( inga namn ) att min morfar var ett misslyckande och ett fyllo mm som söp bort sina barn och som smutskastade släkten.

Min morfar föddes den 10 maj 1910 i karlskrona.
Han var en utav 8 syskon.

Han blev en murare, enligt det man sett och hört en väldigt duktig sådan som anlitades runt hela Sverige.

Astrid, min riktiga mormor, träffade han i Stockholm, och dom fick 2 barn.

Och allt var frid o fröjd....men ibland skiter det sig, riktigt jävla ordentligt.

Spriten tog över min morfars liv, varför vet jag inte, kanske var det för mycket jobb, kanske var det jobbigt hemma...kanske var det samma problem som vi kämpar mot 2012, men vi tar inte till sprit utan köper ny segelbåt, åker på kryssning, spelar dator och tappar kontakten med den övriga familjen, stänger in oss i en kupa av glas.
Min morfar stängde in sig i sin kupa, en kupa av sprit för att bedöva det han inte orkade göra något åt.

Efter ett tag sprack allt....

En dag när han kom hem var hans barn plötsligt borta, de sociala hade beslutat att barnen skulle placeras hos övrig släkt, då morfar och mormor inte kunde klara detta.

Och efter att tag så går även morfar o mormor skilda vägar...ett val som var ett " måste "...

...där sitter han nu, min morfar...på en bänk i observatorielunden, ledsen ända in i själen över att drömmen om en familj runt en tindrande julgran är borta för alltid.

Ett liv bestående utav att finna tak över huvudet, någon matbit för dagen, något ställe att tvätta sig på, ( dvs det vi andra inte behöver bry oss om för att det redan finns i våra liv ) det var ett jobb min morfar hade varje dag.

 

I lunden hade morfar ett antal vänner, Gert, polacken och styckmästarn, alla med sin historia och sina livsöden här i livet.

Kärleken mellan min morfar och mormor var nog bland den starkaste i världen tror jag.
Trots att morfar satt på en bänk med ett antal andra hemlösa så gick min mormor då o då till honom och gav honom en slant...morfar visade aldrig att de kände varandra, han ville inte att mormor skulle bli förknippad med en hemlös uteliggare.

Han blev en uteliggare, " det är inte lätt att arbeta, när man inte vet var sängen står, när arbetet är slut och tröttheten kommer ", därför var det nog ganska svårt att vara 59 år och arbeta heltid utan att ha någonstans att sova....det skulle inte ens jag klara av.

Observatorielunden blev morfars hem.


Här fanns det sommartid rinnande vatten från bäcken, frisk luft att andas...på vintern var det ända stället ventilationsschaktet från tunnelbanan som var varmt nattetid då tröttheten tog ut sin rätt.

Det skyddsnät vi har idag är på vissa sätt inte bättre än det nät som fanns då, att söka hjälp är inte så lätt.
Att bara gå in till de sociala i de ända byxor man har, skitiga som tusen och en jacka som liknar mer ett fiskegarn än ett klädesplagg, det är inte lätt.
Att bli sedd som gårdagens sopor, att bli hånad, kanske till och med bli slagen för att man är där man är i livet gör saken inte lättare att komma över den klyfta samhället skapat.

 

Jag kan nog inte ens tänka mig fullt ut hur det kändes, att vara ensam, ensam med minnen som tär, som gnager ut din själ till bara tomhet, att vara eller inte, var nog likgiltigt.

Men ett liv med undermålig mat, ett trasigt inre, tar till slut död på hela maskineriet.

Morfar hade försökt att sätta sig på sin bänk i lunden, men kraften hade inte varit hos honom.
Hans hjärta var dåligt, och 59 år och att bo ingenstans klarar nog få, med sprit eller utan.
Några vänliga själar hade sett honom på knä framför sin bänk och insett läget, och en polis tillkallades till platsen.
Uppe på sjukhuset var morfar känd, och ingen tog honom på allvar när han bönade och bad att han inte var fyllsjuk utan hade ont i bröstet...men det är ju så lätt att bli kvitt ett problem om man går på gamla meriter, så läkaren ville att " fyllot " skulle ut.
( detta var för övrigt inte första gången som morfar känt smärtor i bröstet och blivit utslängd )

Men morfar visste att han inte skulle klara en natt till i lunden, utan behövde hjälp, riktig hjälp.

Han ville inte dö.

Han låste in sig på en toalett för att inte kunna bli utkastad från sjukhuset, men med tillkallad polis utanför dörren fick han till slut ge upp.

Ett sista " snygga till sig på statens toalett " var den sista lyx min morfar fick innan döden tog honom.
Polisen kunde inte göra annat än att köra honom till lunden igen då de inte hittade något annat ställe som ville ta sig an morfar.

- sätt av mig vid observatorielunden är ni hyggliga, det är där jag hör hemma.

Det är det sista man vet att morfar sa.

Där på en soffa i lunden senare under natten dog min morfar, ensam, inga barn vid hans sida, ingen familj som följer till sista hållplatsen i livet,  ensam med ett antal tankar om varför.

Morfar hade syskon, ingen av dem ville bekosta begravningen utan komunen fick ta hand om detta för 500 :-


Det fanns dock en vän till morfar, en man som jag har stor respekt för och som jag fått kontakt med.
Vi kallar honom " vännen ", han såg morfar och hans vänner för människor, inte som sopor.
Till denna vän pratade morfar med ganska mycket, om livet mm, därför har jag fått en stor skattkista, en " biktsamling " av denna " vän ".

Ett stort tack till denna vän vill jag ge från hela mitt hjärta.

 

Det kan drabba alla, att bli uteliggare, att livet bara går sönder....tänk på det, ni som tycker som ni gör om dem....det kan vara NI som är morfar eller mormor nästa gång.

(foto: expressen, Ulf Tingström)

 

* Till minne av Morfar *