netrix

Det är dagen innan. Förberedelserna är många, vissa av dom har gjorts innan...kollat tornen...”obsen ”...vilka har hund för sök...har jag ammo, o vart går dom...bytena. Vi pratar jakt.

 

Innan solen har gått upp, dragit av täcket på den värld vi lever i, så går jag upp.

Man börjar att smyga inne i huset, det kan ju höras ut ( egentligen kanske inte, men det känns bra att göra det :-)

 

Sedan gör man i ordning sin jaktsäck, kaffe i termos och mackor med ost.

Klädstilen är ju som bekant grön, inget mode från paris här :-)

 

Man går sedan ut, med ryggan o bössa i hand, smygandes bort mot det torn jag ska sitta i denna morgon.

 

Mörkret har fortfarande inte släppt sitt grepp, men solen vinner mark för varje minut nu, skuggor som var bockar o älgar blev nu grenar vid åkerkanten, grävlingar o rävar blev tuvor när ljuset kommer.

Att få sitta i tysthet o se solen bryta mörkret för att vinna dagen är underbart.

Efter ett tag ser man sitt byte, en bock på 300 meter som kommit ut från skogen för att beta den klöver som växer på gärdet.

Vinden är från rätt håll, den blåser från bocken mot mig, perfekt.

Chansen att bocken ska gå över fältet och hit är lika stor som att jag tar den på ett skott på 300 meter utan att skadeskjuta den, så det får bli att smygjaga.

 

Det är nu det börjar, att se om den ur-jägare vi varit fortfarande finns kvar inom oss, att se om man förtjänar sitt byte.

 

Gräset är fortfarande blött av daggen, och vinden kall o rå.

Jag smyger bakom en åkerholme för att sedan åla fram till en ny över våt dagg, kläderna är nu nästan genomblöta, fingrarna fryser lite, hela jag börjar frysa lite efter nästan en timmes smygande, men jag känner det inte, jakten har min fulla fokus nu, den 80,000 år gamla jägare styr mig nu, bytet är siktat.

 

Bössan är kall i händerna, optiken lite dimmig, jag torkar av, tar ett nytt tag o tittar i siktet, där står den, mitt byte.

 

Innan bocken ens fattat vad som hänt har den fallit, ner i gräset vid kanten av diket, ett skott, välriktat i lungan o hjärtat från 100 meter.

 

Pulsen är på max nu, jag fick den...ligger den ?

 

Efter att ha kollat i optiken igen och sett att den faktiskt ligger kvar där den föll reser jag mig upp och går bort mot min bock, en kapital, fina horn o en välgödd kropp.

 

Ett leende på läpparna talar om en stolthet, bytet ligger och det gick bra.

 

Jag börjar med att ta ur djuret, lägger det på mage för att inte kyla köttet för fort.

 

Jag lämnar diket och åkern för att sätta mig lite längre upp på en bergknalle, kaffe o macka kommer fram, och där sitter jag nu, på första parkett till det finaste vi har.

Det tar inte lång tid förrän det kommer fram andra djur, ekorrar, nya rådjur ute på fältet, 2 tjurar, en ko med 2 kalvar och givetvis en skock kråkor o korpar som vill ha sin del av bytet, räntan.

 

Sedan börjar släpandet hem, genom skog, hyggen, åker o fan vet vad.

Väl där hemma på gården börjar sedan jobbet med att flå, hänga för att senare grovstycka o finstycka.

 

Jägaren i mig har talat, den har visat mig en värld utan uppfödning av djur utan frihet och visad respekt, visat mig en natur och dess vilkor utan att människan gör om den till ett välproducerande fabriksgolv där etiska regler aldrig funnits.

Jag stannar upp ett tag, känner en stolthet inom mig, att jag skaffat mat på det humanaste och mest etiska sätt som faktiskt finns.

 

Och vilken mat sedan, 100 % fritt från tillväxt-hormoner, antibiotika, genmodifierade tillväxt-grödor, fritt från stressade djur i timslånga trånga transporter på väg till ett ställe där faktiskt vad som helst kan hända.

 

Ett arv jag fått via mina gener, ett arv jag tänker förvalta väl, långt bort från fariksgolvet utan etik o moral.