netrix

Stugan, kåken, torpet, fiskeboa, smedjan...stället har många namn men det senaste är det rätta rent historiskt.

Från början en smedja med tillhörande bodel, på stengrund i brytområdet på klompudden.

Det var 2 rum, plank o stock, därinne sov arbetarna som jobbade på stenhuggeriet.

Jag kan tänka mig att man frös under vintern och var kanske tvungen att hålla smedjan vid liv för att få nån värme.

 

Men sen en vinter 36 så tog man denna bod, då den varit övergiven ett tag och flyttade över isen upp till gården för att fungera som visthus, trädgårdsbod mm.

 

Efter många år senare så blev det ett hus, stuga, fiskebo osv.

Jag började att regla upp en del för att ha som " stuga " när man var på Hultö, efter ett tag blev det hela huset, senare tillbyggt, allt i gammal stil som det ska vara här ute.

 

Min sambo tycker åxå det är skojigt att inreda och fixa o dona och kommer med bra o roliga förslag, här har vi alltså ingen " wanna-be" inredare som tittar på Ernst och sen bara gör som alla andra, utan mer äkta vara.

 

Det senaste nu var en hylla, lite konsoller från Gamleby, lite veranda-golv av ek o sen fanns där en hylla.

 

Kaminen kom dit i höstas och är ett trevligt inslag på vintern o hösten när det ska torkas kläder eller värmas hus. ( tack Mankan för den )

 

När man sitter här ute på våran baksida, fullt uppkopplad till nätet via system, en kåk i full med " hitec " mm brukar jag tänka på vad gamla farfar Henrik skulle ha sagt om han såg det nu, en visthusbod som blev till ett hus som mer eller mindre har allt.

 

 

Undrar vad nästa sak blir att göra med huset...kanske en mysig veranda som man kan sitta med darlingen på när det regnar och dricka vin :-)

 

Trädgården börjar ta form med allt vad den bör ha.

Det som förut var en kohage har nu blivit en gräsmatta, och en fin slänt ut mot havet ska det bli...med kanske ett lusthus på toppen :-)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Född 54 i England, skeppad till Västervik, nyttjad i Gamleby, köpt av Bertil, Göte och Walter, körd av Walter till Hultö, och där blev den använd till att köra timmer till sågen genom skogen till sågen.

 

Traktorn var tänkt att användas till att driva sågen via sin remskiva.

 

Många historier finns om denna traktor har jag fått höra, att fälgen plötsligt lossnade i skogen, att växlarna kunde hoppa i självt mm.

 

Efter ett tag blev den ståendes i garaget på Hultö, nån gång i början av 90talet.

 

 

Jag började snegla på denna engelska traktor i höstas och var sugen på att renovera upp denna till ett så nära nyskick det gick.

 

I våras gick jag med i ett " nördar som renoverar gamla traktorer och tycker det är kul " forum för att hitta info om denna traktor.

Efter ett tag fick jag kontakt med en skäggig sak från England som hade en manual, en verkstads-manual som han skickade via mail ( gubben stod och scannade in 340 sidor ).

 

 

Med hjälp av en verkstadsbok så är det mycket gjort nu.

* ny sotningssats

* sumpsats packning

* ny el, från lucas till 12 volt minus jord ( all kabel + diverse annat bytt )

* ny lack ( med hjälp av vissa :-)

* nytt kylsystem

* mm mm

 

Jag ringde Bengt på källsingsö och frågade om det gick att ta delar från en gammal tröska, det gick bra.

Han frågade vad jag skulle göra o jag berättade om mitt projekt, att få igång den gamle nuffen igen....-ja dä kan du göre :-)

 

 

Midsommar var det tänkt att den skulle köras på premiärtur och så blev det.

Med mig i hawaii-skjorta och lillis bak på trepunktslyften så bar det av igen för nuffen över åkrarna till Anders för midsommarbrännboll.

Intresset var stort över att den gick igen och att den blivit så fin, vilket var kul att se o höra.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det som är kvar nu är att göra lite roliga redskap till den.

 

( nästa resa borde ju bli krogen i loftahammar.....med tanten där bak på pallen :-)

 

 

 

 

 

Min morfar hade jag aldrig chansen att träffa då han dog innan jag föddes.

Under mitt 36-åriga liv har jag fått höra av min släkt ( inga namn ) att min morfar var ett misslyckande och ett fyllo mm som söp bort sina barn och som smutskastade släkten.

Min morfar föddes den 10 maj 1910 i karlskrona.
Han var en utav 8 syskon.

Han blev en murare, enligt det man sett och hört en väldigt duktig sådan som anlitades runt hela Sverige.

Astrid, min riktiga mormor, träffade han i Stockholm, och dom fick 2 barn.

Och allt var frid o fröjd....men ibland skiter det sig, riktigt jävla ordentligt.

Spriten tog över min morfars liv, varför vet jag inte, kanske var det för mycket jobb, kanske var det jobbigt hemma...kanske var det samma problem som vi kämpar mot 2012, men vi tar inte till sprit utan köper ny segelbåt, åker på kryssning, spelar dator och tappar kontakten med den övriga familjen, stänger in oss i en kupa av glas.
Min morfar stängde in sig i sin kupa, en kupa av sprit för att bedöva det han inte orkade göra något åt.

Efter ett tag sprack allt....

En dag när han kom hem var hans barn plötsligt borta, de sociala hade beslutat att barnen skulle placeras hos övrig släkt, då morfar och mormor inte kunde klara detta.

Och efter att tag så går även morfar o mormor skilda vägar...ett val som var ett " måste "...

...där sitter han nu, min morfar...på en bänk i observatorielunden, ledsen ända in i själen över att drömmen om en familj runt en tindrande julgran är borta för alltid.

Ett liv bestående utav att finna tak över huvudet, någon matbit för dagen, något ställe att tvätta sig på, ( dvs det vi andra inte behöver bry oss om för att det redan finns i våra liv ) det var ett jobb min morfar hade varje dag.

 

I lunden hade morfar ett antal vänner, Gert, polacken och styckmästarn, alla med sin historia och sina livsöden här i livet.

Kärleken mellan min morfar och mormor var nog bland den starkaste i världen tror jag.
Trots att morfar satt på en bänk med ett antal andra hemlösa så gick min mormor då o då till honom och gav honom en slant...morfar visade aldrig att de kände varandra, han ville inte att mormor skulle bli förknippad med en hemlös uteliggare.

Han blev en uteliggare, " det är inte lätt att arbeta, när man inte vet var sängen står, när arbetet är slut och tröttheten kommer ", därför var det nog ganska svårt att vara 59 år och arbeta heltid utan att ha någonstans att sova....det skulle inte ens jag klara av.

Observatorielunden blev morfars hem.


Här fanns det sommartid rinnande vatten från bäcken, frisk luft att andas...på vintern var det ända stället ventilationsschaktet från tunnelbanan som var varmt nattetid då tröttheten tog ut sin rätt.

Det skyddsnät vi har idag är på vissa sätt inte bättre än det nät som fanns då, att söka hjälp är inte så lätt.
Att bara gå in till de sociala i de ända byxor man har, skitiga som tusen och en jacka som liknar mer ett fiskegarn än ett klädesplagg, det är inte lätt.
Att bli sedd som gårdagens sopor, att bli hånad, kanske till och med bli slagen för att man är där man är i livet gör saken inte lättare att komma över den klyfta samhället skapat.

 

Jag kan nog inte ens tänka mig fullt ut hur det kändes, att vara ensam, ensam med minnen som tär, som gnager ut din själ till bara tomhet, att vara eller inte, var nog likgiltigt.

Men ett liv med undermålig mat, ett trasigt inre, tar till slut död på hela maskineriet.

Morfar hade försökt att sätta sig på sin bänk i lunden, men kraften hade inte varit hos honom.
Hans hjärta var dåligt, och 59 år och att bo ingenstans klarar nog få, med sprit eller utan.
Några vänliga själar hade sett honom på knä framför sin bänk och insett läget, och en polis tillkallades till platsen.
Uppe på sjukhuset var morfar känd, och ingen tog honom på allvar när han bönade och bad att han inte var fyllsjuk utan hade ont i bröstet...men det är ju så lätt att bli kvitt ett problem om man går på gamla meriter, så läkaren ville att " fyllot " skulle ut.
( detta var för övrigt inte första gången som morfar känt smärtor i bröstet och blivit utslängd )

Men morfar visste att han inte skulle klara en natt till i lunden, utan behövde hjälp, riktig hjälp.

Han ville inte dö.

Han låste in sig på en toalett för att inte kunna bli utkastad från sjukhuset, men med tillkallad polis utanför dörren fick han till slut ge upp.

Ett sista " snygga till sig på statens toalett " var den sista lyx min morfar fick innan döden tog honom.
Polisen kunde inte göra annat än att köra honom till lunden igen då de inte hittade något annat ställe som ville ta sig an morfar.

- sätt av mig vid observatorielunden är ni hyggliga, det är där jag hör hemma.

Det är det sista man vet att morfar sa.

Där på en soffa i lunden senare under natten dog min morfar, ensam, inga barn vid hans sida, ingen familj som följer till sista hållplatsen i livet,  ensam med ett antal tankar om varför.

Morfar hade syskon, ingen av dem ville bekosta begravningen utan komunen fick ta hand om detta för 500 :-


Det fanns dock en vän till morfar, en man som jag har stor respekt för och som jag fått kontakt med.
Vi kallar honom " vännen ", han såg morfar och hans vänner för människor, inte som sopor.
Till denna vän pratade morfar med ganska mycket, om livet mm, därför har jag fått en stor skattkista, en " biktsamling " av denna " vän ".

Ett stort tack till denna vän vill jag ge från hela mitt hjärta.

 

Det kan drabba alla, att bli uteliggare, att livet bara går sönder....tänk på det, ni som tycker som ni gör om dem....det kan vara NI som är morfar eller mormor nästa gång.

(foto: expressen, Ulf Tingström)

 

* Till minne av Morfar *