netrix

...bitterhet från skarvdiket...

Sand, EID,er o bra mat.

Första resan till afgha, sandlådan, öknen..landet med många namn gick av vintern 2010.

 

Resan startade från Linköping o sedan till flygplatsen för resa till Abu Dhabi för mellanlandning för att sedan fortsätta vidare till en vecka i sandlådan, en ganska dålig vecka med utebliven planering, taskiga avtal o en ej genomtänkt säkerhetsplan.

 

När man rest länge med plan o flygplatser så är man inte så pigg på att starta direkt man kommer ner, men, läget var följande att det skulle startas  i alla fall.

Trött o sliten så gick vi igenom säkerheten på campen och utanför, vilka regler som gäller vid sjukdomar osv.

När vi sedan gick igenom det så kallade ROE, Rules Of Engagement, så blev det mera klart var vi var och vart jag satt nånstans.

På det här stället skjuter man varandra till döds, det blev ganska klart.

Att det sedan åxå finns byggnader med kylanläggning, avsedda för förvaring av lik, gör frågan väldigt klar över var man är i världen.

 

Vi gjorde en massa uppdrag inom sambands-området, som vissa dagar var skojigt o andra dagar inte alls.

Sand o snöblandat regn ger gegga i ganska stora mängder :-)

 

Jag kommer ihåg den andra dagen där nere, att Bravo Quebec fick rycka ut för att ta bort ett antal EID,er ( hemma gjorda bomber ) från vägen som vi skulle åka dagen efter på, den transporten fick vi planera om pga för stora risker.

 

Det bästa var givetvis maten på campen, all heder åt denna kock.

 

Efter en vecka var det dags att åka hem igen.

 

Väl där hemma möts man av en trygghet men även av tankar om hur saker o ting faktiskt är, samt en och annan idiot som inte trodde på att man var där....jävla nötter.

 

Resa nr 2...

 

Denna resa började som vanligt, lite halvdant planerad, men fullt genomförbar.

 

 

 

 

Till skillnad från första resan var denna mera genomtänkt av oss som skulle åka, dvs, inte av våran uppdragsgivare, utan av oss.

 

Det första jobbiga innan resan var att skriva sitt eget testamente. Det var jäkligt svårt rent känslomässigt, att med en fullt medveten tanke om att det finns en risk för att mina barn får gå på sin fars begravning inom en snar framtid och hur ska det då gå till.

Med en penna o papper så satte jag mig och verkligen tänkte efter och skrev ner vilka kläder barnen skulle ha då, vilken musik, kremeras eller jordbindas mm mm.

Allt lämnades sedan över till min syster som fick uppdraget att sköta detta om det gick fel o brorsan kom hem i en plastpåse.

Bara att lämna över denna mapp kändes som att det var bestämt att det skulle gå fel.

 

En dag innan resan så åkte jag och farsan till ett hus o rev ner ett kök, att farsan följde med dit o hjälpe till var nog av samma anledning som jag ville att han skulle det, för att det kanske var sista gången vi sågs o gjorde nåt ihop.

 

Det svåraste var åxå att säga hej då till den man lever ihop med o älskar.

 

När sedan man sitter på tåget, flyget till Turkiet, flyget vidare till sandlådan för att sedan landa på Marmal, en stor bas utanför M e S, så tänker man inte så mkt på nåt, man kopplar loss allt med det man har hemma att göra för att kunna leva här.

 

 

Även denna gång genomgångar vid första start om säkerhet, läget i det stora hela, ROE, men nu har man även fixat en hel del annat.

Vi blev ganska snart införstådda med att uppdragen handlar om information, som inte får läcka ut nånstans...så bye bye facebook.

 

Sen skulle vi fixa nya ISAF-leg....ni som tycker det är knepigt att fixa legitimation här hemma ska bara veta hur det är i sandlådan då Nato och Isaf samt svenska myndigheter ska blanda allt till en färdig produkt :-)

 

 

Väl där nere var det varmt och värmen ökade varje dag, som varmast var det runt 45 grader i skuggan o runt 70 i solen, då dricker man jävligt mycket vatten...typ 8-10 liter vatten per dag.

 

Sen är ju sandstormar riktigt kul, inte.

 

 

 

Denna resa var lite annorlunda då vi fick träffa lokalbefolkningen, och verkligen se vad som är sanning.

Afghanistan är bland dom 5 fattigaste länderna i världen, och det märks tydligt, massor med barn som antingen har döda eller ej närvarande föräldrar driver runt som flockar ibland, i jakt på nån matbit...fy fan vad liten man är när man ser dessa kids med insjunkna ögon, knappt inga kläder på kroppen, tänder som typ inte finns, inget hem, ingenting, det tar nog sönder dom flesta psyken och lämnar ett ärr i skälen.

Jag träffade några kids utanför en övergiven, sönderbombad skolgård.
 Kidsen lekte i en gammal stridsvagn från Sovjet tiden, där var deras lekplats, hem för vissa av dom.

Vi pratade lite med min väldigt dåliga dari och deras dåliga engelska :-)...en sak var dom ute efter, bollar och nåt att äta.

En sån enkel sak som en boll får nästan alla barnen där nere och glömma den misär dom lever i, tyvärr ingår inte en boll i standard-utrustningen på en soldat men en godisbit gör det, jag har aldrig tidigare sett ungar äta en godisbit med så mkt tacksamhet i blicken.

 

 

Jag var där runt 3 veckor denna gång, vissa saker var bra och andra kommer aldrig att bli bra.

 

Själva uppdragen får jag inte skriva om här pga sekretess, men det som hände mellan dom får jag skriva om.

 

Resa nr 3 var ganska genomtänkt av arbetsgivaren....eller inte :-)

 

Väl framme igen på sin gamla camp så började man kunna rutinerna riktigt bra, även nu runt 3 veckor i sandlådan.

Igång med sina uppdrag första dagen, samt att besöka mässen när man var ledig...( saknar den mässen ).

 

Denna resa var mer orolig, en hel del saker hände där nere under denna tid, vissa utav dom har satt spår på ögat som kommer att sitta där ett bra tag framöver.

 

Bara att hitta lite saker i marken där man går är ju lagom kul.

 

 

När man är så långt bort från sina nära o kära, när varje dag är ett ända stort " säkerheten först ", vara på sin vakt osv så blir man trött, riktigt trött.

 

 

När jag kom hem till trygga Sverige igen så märkte man det alla pratat om, värken i nacken.

Att gå på vissa gator o tänka att det snart smäller till i ryggen eller magen, spänna sig för man ska vara beredd på att det kan komma en kula...man har ju skyddsväst osv, värdens största arsenal av vapen o allt det, men omedvetet så spänner man sig.

 

 

Det finns många minnen ifrån dessa resor, bra och dåliga, mitt ibland sand och EID,er....men maten var jävligt bra.

 

Har våra Svenska trupper där att göra, absolut !

Att slåss för dom som inte har minsta möjlighet att kunna försvara rättvisa, etik och moral är en skyldighet som jag tycker att jag har.

 

India Tango signing out.

 

 

 

 

Bra story om hur det är o vad vi gör.
Jag tänker på barnen ibland när man ser repotage på tv tex, det känns inte kul.
Vi var vid Sar e Pol våren 2010, ibland läskiga möten på vägen dit.

Lustigt folk som inte tror att du varit där, det går väl inte att hitta på med tanke på alla register som finns och som man blir registrerad i, aldrig hört något sådant tidigare.

Givetvis kan vi inte åka ifrån Afghanistan nu, då sätter vi många människor i en väldigt farlig situation.

Janne/ Quebec Lima

Tja

Första gången jag kommenterar på din blogg tror jag.
Bra skrivet. En sak bara. Jag trodde inte att du var i Afghanistan. Jag antar att jag är en av dessa idioter.

/Kostas

Gud så bra du skriver Johan...hihihi
Fantastiskt....underbart.....wow....

//Jenny

Janne: Kul med en QL på bloggen...du var väl även på fs20 ?..japp, lustigt folk är det.

Kostas: Du kan väl läsa, där har du svaret :-)

Jenny: Lite otippad kommentar från en som inte heller trodde på att jag var där.

För det första, vem ljuger om sånt här och varför? Och visst - det finns folk till allt men varför skulle man tro att just Du var en sån som ljög om nåt sånt? Då känner man dig tydligen inte så väl. För det andra så kan jag heller inte förstå att man väljer att tro en sån sak när man vet att det finns en viss procents risk att man har fel och att den risken gör att man kan ha skiljts som ovänner och sen risken på det att få hem en avliden anhörig/vän som man misstrott. Undra hur bra man skulle må då? Hur kan man va så stolt, dum och principfast att man ens tar den risken??

Angående Sveriges närvaro i Afghanistan så ja, vad ska man säga. Man vet ju vad ni gör och vad det betyder så man kan väl inte säga annat än att det till viss mån är nödvändigt. Men att se en anhörig åka och att behöva gå här hemma och vara orolig. Det är ingen rolig känsla alls...
Så jag ska väl inte sticka under stol med att det känns skönt att du bytt jobb. ;)

Sen får man ju inte glömma efterverkningarna av vilken anhörig man får hem igen. Minnen, syner, händelser m.m. som påverkar både humör och psyke även på den starkaste. Ingen människa är en robot.

Jag är ändå glad att ha fått en inblick i ert arbete där nere med hjälp av ord och bilder i från dig och bara en sån sak att du försökte få olika företag att sponsra med bollar ner till kidsen. Klart det berör. Puss

Jag var på fs20, men även på fs16, vilken var min första. Bra att du biter ifrån. Sånt här ska man inte ta. Nötter som dessa har aldrig ens varit i närheten av verkligheten, har säker inte gjort nån typ av mil-tjänst eller frivillig insats, utan ser sig som egna hjältar för att dom skänkt en 50lapp till nån välgörenhetsgala på tv. Lillis: Det är sant att det finns ett pris för detta, många gånger allt för högt, tråkigt att arbetsgivaren inte ger mer information om det här.

janne: ok, då vet jag. Jag var ju som längsta uppdrag på fs 21. Hur är läget på k3 då ? eller är du kvar där ? kör du fortfarande signal ? Lillis: fint inlägg du skrev, o ja, det kostar ju som sagt.

När jag läser kommentarer är inte mitt öga torrt. Jag är överlycklig över att du nu arbetar på SMHI.Jag kunde ha fått hem dig i en plåtlåda. Mamma älskar sin levande son