Ibland så får man bevittna och uppleva sånt som man absolut inte vill se eller känna.
Efter att ha mått ganska dåligt en längre tid så samlade jag kraft o tog beslutet att gå till en psykolog och prata. Sagt och gjort, efter en utredning så kom det, Diagnos PTSD...denna kombination av bokstäver som gör livet till ett rent helvete var min lön för arbete åt staten, tack.
Min psykolog gav mig rådet att skriva om det i text, för att det är svårt att prata om det öga mot öga. Det är en bra start för att komma dit man ska.
Min nivå av ptsd är inte bland dem högre, men den är så hög att den ger mardrömmar dem flesta nätter, nattskräck, lättskrämd, ilska och aggressioner, känslomässig frånvaro, osocial, svårt att fokusera vid samtal, irritation på att folk inte fattar, överdriven avsökning och kontroll vid bilkörning, känslig för " smäll-ljud", vill ha uppsikt där jag bor, orolig när det är mycket folk runt om kring.
Allt det här är varje dag, och man blir så trött när dagen är slut...att gå på helspänn 24/7.
När man blir skrämd så blir man förbannad på den som skrämde, ofta i en väldigt överdriven reaktion.
En kollega till mig körde ifatt mig när jag gick från parkeringen till jobbet, han tutade precis bakom, min reaktion var hjärtklappning och ilska...så mitt svar var att ge fingret, fråga vad hans jävla problem är osv.
Givetvis så förstod inte kollegan riktigt vad han gjort för fel, han tutade bara. När man dessutom inte talar om varför man reagerade som man gjorde blir det ännu mera konstigt att förstå för en som inte har ptsd.
Min ilska är väldigt förstorad..det är inte längre ilska, det är mer av en strid som skapas inom mig när stress, rädsla, konflikt osv skapas.
Efter ilskan så kommer en slags " payback " känsla, att jämna skiten med marken.
Det som är mest jobbigt med detta är att folk fattar inte.....dem tror på fullt allvar att man sitter och är osocial, ofokuserad, dissar en utekväll med flit.
Man önskar att man satt i en rullstol, då skulle det bli så jävla tydligt att " killen kan inte klättra i berg, han sitter i rullstol "....men så är det inte. Det är ett syndrom som inte riktigt syns, och det är ingen sjukdom, det är ett trauma som man inte kan stänga av eller slå på.
Det är åxå en sak man verkligen stör sig på...att intelligensen hos folket sträcker sig till att " kan du inte stänga av ditt ptsd " ???, nej det kan jag inte. Jag kan lära mig att leva med det, hos en psykolog få verktyg att jobba med, lära mig att hantera situationer som dyker upp.
Men jag kan fortfarande inte stänga av, det kommer att komma situationer där jag blir rädd, arg, deppig osv.
Det värsta är att man ibland skadat personer man tycker om genom att inte kunna styra över saker o ting. Min grabb sa för ett år sedan med gråten i ögonen, " - pappa, måste du bli så arg ". Den jävla känslan av ångest och skuld sitter kvar länge, att man skadat den man älskar utan att kunna kontrollera det.
Och med skadat menar jag inte att använda våld osv.
Att inte få sova som andra är jobbigt och skapar aggressioner pga trötthet. När jag är själv hemma o ska sova så måste det alltid till 14 filmer, tidningar, böcker innan man kan somna. Sen tar det nån timme så är man vaken igen.
Ett vanligt dygn kan se ut så här...
Jag vaknar flera gånger under natten, ledsen, arg, rädd...ibland kommer jag ihåg varför, men oftast inte, utan jag har bara känslan av stress o rädsla.
När klockan ringer så vaknar man och är uppe innan klockan hunnit o ringa nån längre tid, man är skit trött, irriterad för att man inte fått sova.
Sen ska man fixa frulle, kläder, osv...och pga lite sömn är man flummig, man tappar saker, man glömmer, och man blir mera arg för det, man spårar ur för minsta lilla.
På vägen till jobbet så kör man väldigt fokuserat på allt som är runt vägen, minsta sten, bil, person, allt vet man hur det ska se ut och inte, och ser det inte ut som det brukar så håller man ett avstånd till det.
Sen till jobbet, antingen en massa möten som man måste vara 100% på, eller andra krävande uppgifter, men fokusering på vad folk säger, eller trötthet tar ut sin rätt osv.
Man stänger av sin närvaro mer o mer, man varken orkar eller förstår vad folk pratar om, man blir osocial.
Sen ska man käka, och det hade man glömt att fixa dagen innan eller på morgonen.
Mera kaffe o nån frukt till mat.
Efter jobbet ska man vara pappa till 2 underbara barn som bara vill ha sin pappa och inget annat, men pappa är trött och orkar inte med frågor, vanligt syskon tjafs, engagemang, utan lackar ur för skitsaker.
Dålig stämning som följd.
Kvällen fortsätter av att vara känslokall, man visar inte känslor för någon i nån form.
När man sen själv ska sova så har man världens ångest över vad man gjort, hur man varit osv.
Sen fortsätter det nästa dag.
Detta är min vardag i stort sätt.
Den extrema kontroll över att verkligen ha kontroll när man ska är verkligen tömmande. När man i jobbet bor på hotell så är alltid väskorna packade ifall man skulle behöva dra fort.
Därför bor man hellre i nån stuga, i tält på fjället...
Jag och en kollega var ute på ett jobb förra veckan, jag körde som alltid...bredvid vägen står en bil med 2 personer i, den ena hade nån radio i nån form som han pratade i...min reaktion var blixtsnabb, ändra hastighet, kolla av allt runt om, avstånd från bilen, vara beredd på mötande fordon direkt efter den stående bilen.
Hjärtat slår fortare, fokus på max. Min kollega frågade vad jag höll på med, och jag kände att jag då var tvungen att berätta.
Min psykolog har lärt mig att jag ska svara hur det är och inte hur man vill att det ska vara. Att våga säga som det är när någon undrar hur det är med en.
Man vill inte sitta o babbla om hur man känner och varför inför andra, sitta o dra ner stämningen, förklara varför osv...men det blir då att man oftast sitter tyst istället, och då får man höra att man inte är med, kom igen nu, vi andra är vakna runt bordet här osv.
Jag har lärt känna en person på mitt jobb som åxå har ptsd, hon har verkligen hjälp mig med att inte ha känslan av att vara ensam om det här. Hennes " varför " får hon berätta.
Men att ha nån runt om som verkligen förstår, och verkligen gör det åxå, är så mycket värt.
Det är väl det som man blir ledsen av, att man är som man är och man kan inte rå för det, men det fattar inte folk alls.
Det i sin tur skapar bara ett ännu mer " slutande ", och man blir ensam.
Jag vill åxå ha kul, vara social, klara av att lyssna på vad folk säger, killen som skrattar även bakom masken, inte behöva sova med bössan när man sover själv, slippa o vakna varje natt med nattskräck, kunna sitta nånstans utan att hålla 100% koll på allt annat osv osv.
Det tar ca 12-20 träffar för en i min nivå att " få bukt " på saker o ting, sen kan man börja att lära sig leva med det.
Sen finns det dem som läker sig själva snabbt, och sen tyvärr dem som aldrig läker efter ett trauma utan blir " borta " resten av livet.
Efter nu 8 träffar så känns det bättre på ett sätt, man har börjat att förstå varför, och det är värt mycket. Sen kommer det fortsätta att komma dagar då man inte är på topp och det blir fel, men man kommer att lära sig att leva med det, att förstå varför osv, och det är ett steg i rätt riktning.
Mina 4 bokstäver fick jag av staten, och staten betalar åxå givetvis det som det kostar hos psykologen, men dem betalar aldrig tillbaka det man förlorat, och för det blir man bitter.
Nu ska jag kolla på film och sen sova, för här ute kan jag det konstigt nog.
Våran regering med miljöpartiet i spetsen beslutade nåt så smart som att vi skulle förbjuda lampor som inte höll " energispar måttet ". Detta gjorde nu sverige, efter en utredning av diverse smarta personer som faktiskt själva klarat av att byta sina egna lampor. Sagt o gjort o glödlampan var ett minne blott, nu skulle sverige bli energisnålt. Dem nya uv lamporna som bara är på ca 10 watt o som lyser som en 60 wattare var svaret på elransoneringen. Uv lampan skapar ju fyrkantsvåg, o det är inte så jättebra för återledaren. Högre brandrisk pga för klen jord o nolla i elsystemet, men billigare el blev det ju. O h dem trasiga uv lamporna innehåller väldigt mkt skadliga ämnen för våran miljö, speciellt vattenmiljöer. Klart att miljöpartiet tänkte på detta ? En vanlig lampa med volframtråd o glas är inget miljöhot. Sen så säljer man nu istället halogenlampor i e27 o e14 format, men så jävla bra då. Istället för dem gamla 50 wattarna med volfram så har vi nu 80 wattare i halogenmodell, bra mp o regeringen. Jag kan helt klart säga, och jag vet att jag har rätt, " så jävla ogenomtänkt ". Ta bort 60 wattare som är miljövänliga och ersätt dem med halogen på 80 watt eller uv med skadliga ämnen, med förklaringen. Ett bättre sätt att spara el o miljö ....???????? Idioter de luxe.
Pratade nyss med en gammal kollega ang tacksamhet och hur den ser ut.
Vissa utav oss har givit väldigt mycket till andra, givanden som tagit mycket tid, kraft och energi.
Dem flesta säger " tack ", andra säger " jag är väldigt tacksam ", vissa säger inget, dem tycker och öppnar käften istället, bara för att verka viktiga i sakfrågan, trots noll insikt.
Vad är att visa tacksamhet egentligen ?
Enligt mig & en gammal kollega så är tacksamhet i flera steg.
Om man håller upp en dör för någon så kan man förvänta sig ett tack, mer behövs inte.
Andra, större projekt som kräver mycket tid, kraft och energi, till och med personliga offer, så är ett " tack ", " vi / jag är så tacksamma " mm bara provocerande.
Tänk om man hade samma modell i ett företagande, företaget ger bort en penna med logga, - tack.
Undrar om företaget skulle acceptera ett " tack " när företaget lagt ner pengar, tid mm på en person eller annat företag, rörelse mm ?
Helt klart finns här en skala av tacksamhet.
Hålla upp dörren för någon = tack i muntlig form.
Laga bilen i form av byta bromsar = tack i muntlig form + bjuda på mat eller liknande.
Stora projekt som kostar båda det andra och det ena = tack i muntlig form + tacksamhet i form av handling, " din önskan, vår lag " mm mm.
Detta verkar inte vara så viktigt idag.
Om en eller flera personer jobbar med något som annan part tjänar på i väldigt hög grad, så är det ett krav på att visa sin uppskattning och tacksamhet i handling eller liknande.
Det har blivit så lätt att " betala " något jättestort genom att bara säga " tack ", och sen är fakturan betald.
Om man anlitar ett företag för att göra ett jobb så fixar man en offert, man säger ok till den osv. Sen när jobbet är klart så betalar man och skiter i resten. Hur mycket tid, energi, kraft mm företaget lagt ner är helt ointressant, jag har ju en offert och den är uppfylld, allt klart.
Men om det inte är ett företag som gör jobbet, utan en vanlig människa, en person eller flera med fungerande moralkompass, lojalitet, välvilja mm som gör ett viktigt och stort jobb, när denna bara får ett " tack " så faller tacket inom ramen för att " mottagaren är inte ett skit intresserad av hur lång tid det tagit, vad du offrat mm, utan är bara glad över att jobbet är gjort & det var gratis ".
Bitterhet från skarvdiket föds från just sånt här.....
Har suttit och kollat på deras hemsida ang vägskatt.
Har suttit och kollat 2 bilar på blocket.
Bilen är en xc90 ( nej, jag vill inte ha en sån...lika bra att skriva det då det finns idioter som läser som då tror det, och inte fattar exemplet )
Bilarna är identiska med varran, modell 2004, den ena med bensin på 204 hk, den andra med diesel D5 på 163 hk.
Skatten på D5 är 9786:-
Skatten på bensin är 3120:-
Utsläppen på diesel är mindre än bensin ( diesel 224 g / km, bensin 280 g / km ).
Sen är själva bensinens avgaser skadligare än diesel-avgaserna. Då diesel även kan framställas av enbart bioprodukter och inte petrolium produkter, så beroende på vad man tankar för diesel, 99.9 % ofarlig.
Sen så drar diesel-bilen mycket mindre än bensinen ( diesel 0.65 / mil...bensin 1.0 / milen ), det ger i sin tur även en mycket mindre påverkan på resurser och miljö om man kör diesel.
En bensin-motor kan inte utvecklas mer än att hälla i soppa och tända på. En dieselbil har utvecklats massor sedan sin start, och utvecklingen fortsätter.
Vi kan odla egen diesel ( rapsolja + methanol (träsprit) + kaliumklorid )...detta går att köra i köket hemma och köra sin bil på, jag har själv prövat detta och det funkar. Literpriset blir ca 2 :- / litern.
Men detta får inte lokala bönder sälja för då får inte staten nån drivmedelsskatt i kassan ( $$$ viktigare än miljön )
Så varför vägverket ska ni döds-skatta dieselägare som faktiskt bidrar till ett mera hållbart klimat ?
Jo, det är enkelt, det blir ett skattetillägg på diesel bara för att jämna ut skatten med bensinbilar......men vänta nu, det stämmer ju inte heller.
Sanningen är den att vägverket själva inte ens har ett riktigt svar på frågan...." det är så för att det är en diesel bil " fick jag höra när jag ställde frågan idag ang dieselskatt.
Jag hade en frontera med en v6 förut, bensin, den drog ca 1.2-1.6 liter milen. Skatten på den bilen var 2623:-, utsläppet var nästan på 400 g / km.
Bilen jag har nu är en v70 med D5 motorn ( diesel ), den drar ca 0.45 liter milen, riktigt bra för en stor kombi, utsläppet är ca 202 g / km. Skatten är på 6985:-
Med andra ord, som vanligt i detta land så tjänar man på att vara kriminell och skita i lagar o regler.
Spräng vägverket, döda alla i miljöpartiet och kör stora bensin v8.or på 6 liter som spyr ut canserogena ämnen....endast då räddar vi ju våran jord :)
Som sagt, varför vara miljövän när regeringen hindrar mig från det ?????
Sitter på en veranda i Visby o läser en bok som jag fick av min älskling, Vilhelm Mobergs vårplöjning. En bok med många fina berättelser från hans uppväxt i småland. Det finns även med en hel del visa ord i hans berättelser som vi borde ta en funderare på i dagens samhälle.
" ”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.
Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.
Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.
Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.
Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.
I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter – andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.
Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta vidmot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.”
Vilhelm Moberg.
